top of page

5.

Texter ur

mitt eget huvud

Senaste text publicerad här

22 oktober 2013.

Se även sidorna 12, 14 och 33.

•••

Din spegelbild

visar bara en del av dig.

I ögonen på den du möter

finns helheten.

•••

KÄRLEKEN ÄR BLIND.

Lena och Gunilla

är båda fjorton år.

De sitter i bussen

och fnittrar,

viskar hemligheter

till varandra.

Kinderna blossar.

Ingen av dem

håller en mobil i handen.

-Jag har blivit kär!

-Hihi...

-Han är så söt!

-Vad heter han?

-Vet inte...

Så reser de sig

för att kliva av.

Det regnar.

Men Lena och Gunilla

har inga paraplyer.

Bara varsin vit käpp.

De är blinda.

•••

MYRVÄGAR.

Det rör sig hjärtan och hjärnor

och en massa andra organ

genom staden.

Myllret på avstånd består

av individer

som smälter samman

mot olika mål.

Eller utan.

Då och då bryter

någon av från mönstret,

banar sig fram

en annan väg.

Som ett omedvetet försök

att bli sedd.

•••

TRE STÄNGDA DÖRRAR.

Lägenheten har tre rum.

Och tre stängda dörrar.

Sara lever ensam med sina två barn.

Verkligen ensam.

Nicklas är nitton,

systern Lena 13 år.

Datorn lurpassar på grabben,

likt en spindel

gömmer den sig

färdig att gå tillattack

och fånga Niklas i nätet.

Mamma är trött, "måste landa!"

säger hon ofta.

"När det blir för svårt,

stänger jag av (känslorna)"

brukar hon också tala om.

De våldsamma spelen har Nicklas

medvetande i sin makt.

När Sara somnar framför teven

pågår skrämmande saker i sonens värld.

Nittonåringen blir aldrig sugen

på att äta,

träffa kompisar eller att prata.

När mamma ropar så småningom

att maten är klar,

vacklar han mot köket

och upptäcker att han måste

gå till toaletten först.

Syrran och Sara får vänta.

Mamma föreslår

en datorfri dag i veckan.

Nicklas går från bordet.

En kort tid senare

flyttar sonen hemifrån,

på sin tjugoårsdag.

Med datorn.

Lena öppnar sin dörr

och ännu en kompis hälsar på.

Mamma gråter.

•••

NÄR LIVET SKIFTAR FÄRG.

Kvinnan hade målat in sig i ett hörn.

Och färgen ville aldrig torka.

Men nu tog hon sats,

hoppade med ett skutt över

det svarta kladdet.

Det får räcka nu, tänkte hon,

och tog ännu ett språng rakt ut

genom det öppna fönstret.

Vad hon glömt i sin ensamhet,

var att hon ju bodde

på bottenvåningen.

Det blev en mjuklandning

på en nyklippt gräsmatta.

 När kvinnan reste sig upp,

förflyttades hon även i sitt liv.

Till den ljusa tiden

då hon var ung och lycklig.

Inne i rummet började färgen

äntligen torka.

Golvet blev vitt och vackert.

Berit, för så heter kvinnan,

fann sig själv stående upprätt.

Med ett leende.

I hörnet där inne

har hon placerat en vas

med sju röda rosor.

•••

ETT STILLA HÖSTLÖV FÖR HENRY.

På expeditionen i det stora biblioteket i hjärtat av New York 

har han jobbat plikttroget i över fyrtio år. Alltid prydlig kostym 

och välputsade skor. Varje lunch, i ur och skur, sommar som 

vinter, har Henry ätit sin matlåda i Bryant Park.

Henry plockar upp dagstidningen och sin mat ur en sliten portfölj. Sedan mediterar han under den korta promenaden till Europa Café nere vid Time Square. Där unnar han sig en kopp kaffe i pappmugg och njuter av sorlet mellan borden. Han har sitt MetroCard till-sammans med en god cigarr i bröstfickan på kavajen. Men han går helst, åker sällan buss eller tunnelbana.

Nu är han tillbaka i parken, alldeles invid arbets-platsen i biblio-teket. cigarren är släckt, för här får man inte röka. Det duggregnar och de första höstlöven singlar ned mot det våta gräset. Henry har bara någon vecka kvar till pensioneringen. Så här somnar han med The New York Times över ansiktet.

Han ler. Ett höstlöv lägger sig på hans huvud.

Den här eftermiddagen behöver Henry inte arbeta.

Tyst och obemärkt slutar ett liv just nu.

Precis på den plats som var så älskad.

Henry har hela sitt liv i den slitna portföljen.

Det blir en väldigt vacker bok.

•••

AVSKED?

Han såg in i hennes ögon

En tår sökte sin väg längs kinden

Brände en fåra som i ökensand

Ett helt liv rann bort

Under några sekunder

Av saknad

Så vände kvinnan bort huvudet

Långsamt och tvekande

Som ett sista avsked

Mannen log

Och följde hennes steg

Kroppsnära

Den närvaro

Som försvunnit

Kom åter

Glädjen och skratten

Förenade vilsna själar

I solens ljus

Hon viskade något

Men han hörde inga ord

"Bara" kärlek

•••

MÅNDAG MORGON.

Hon vänder sig om i morgonrusningen.

Söker med blicken.

Men ser inte det hon alldeles nyss förlorat.

Springer vidare mot bussen.

Tittar hastigt på klockan.

Jodå, mobilen ligger kvar i väskan.

Det är inte det.

Nu minns hon;

det är meningen med livet hon tappat,

där någonstans på väg hemifrån.

Så hon sätter sig på en bänk,

låter bussen fara iväg utan henne.

Just i det ögonblicket

flyger en liten fågel fram till henne.

Och viskar något.

Kvinnan känner

hur allt får en mening igen.

Sedan kommer hon äntligen fram till jobbet. 

Väldigt försenad och väldigt lycklig.

•••

TRAPPAN

Han stod i trappan

färdig att ta klivet.

Tvekade.

Fäste blicken

rakt ut i tomheten.

Strök med handen

svetten ur pannan.

Då såg han

en liten igelkott

komma fram.

Mannen tog sitt liv

i egna händer

och gick vidare.

Om några dagar

fyller han 89 år.

Då sätter han sig ned

på livets trappa

och tänker inte

räkna stegen.

Igelkotten kommer

säkert tillbaka.

Men någon tårta

blir det inte.

•••

bottom of page