top of page

38.

Min poesi.

Från min rymdstation

har jag ständig kontakt med vår jord. 

Meddelanden och information

utväxlas mellan oss.

Bland ljusstarka kometer

och främmande himlakroppar

svävar mitt medvetande

långt hemifrån och samtidigt väldigt nära. 

Ytterst svaga signaler

blandas med intensiva ljudsensationer.

Stora upplevelser

och små lustiga episoder.

Men vänta, nu plötsligt föds

ännu en ny idé!

•••

Jag samlar lite snö

som blåst in genom sovrummets

öppna fönsterspringa.

Innan jag hunnit till köket

har snön smält till vatten.

Än värmer min hand.

•••

Mellan livets katastrofer

kan det vara ganska lugnt

och behagligt.

•••

Här sitter jag

och väntar

på mig själv.

•••

När vi reste runt varandra

såg vi allt och inget.

Orden passerade obemärkta,

studsade mellan fyra väggar

och landade i en explosion.

Vi slängde ovarsamt ut

kodade meddelanden,

tappade riktningen,

sökte i ett allt djupare mörker.

Om vi bara fångat upp känslorna,

skulle våra två liv blivit till ett.

Ett underverk.

För sådant slarv

är livet alltför kort.

•••

Hur kommer jag

ifatt mig själv?

undrade hon,

springande

i studiecirkeln.

•••

Jag känner

din speciella doft i rummet.

Ett enda hårstrå

lämnade du kvar,

och genom det ser jag helheten

blåsa ur mitt liv.

Smaken av din morgontrötta hy

ger kraft

att lätta från mörkret.

När greppet

om ångesten avtar,

förstår jag vilken sällsam lycka

vi gav varandra.

Förlusten väger lätt

när mina tankar

berusas av allt det ljusa!

•••

Du förde varsamt din hand

under min huvudkudde

tills du fann min hand.

Du smekte min rygg,

såg in i mina ögon

och läste min själ.

Vinkade kärleksfullt till mig

på balkongen

då du cyklade till jobbet.

Vi upplevde svindlande lyckorus,

fnittrade och flätade

varandras fingrar

som pusselbitar

till en gemensam värld.

Men kyssas kunde du inte.

•••

Jag hör

hur du läser

i solen,

men det är

bara vinden

som bläddrar

i min bok.

•••

Du spydde galla,

sköt giftpilar in i mig.

Dina ögon svartnade,

dina läppar slöts

likt ett ostron

som inte ville visa

den vackra pärlan.

Du skrek, sedan grät du.

Men tårarna var slut.

Sagan om ringen

blev till en kniv

i mitt hjärta.

Och jag älskade dig

så mycket.

•••

Jag gav Dig

min hand

och du spottade

i den.

•••

Var och en

blir på sin egen

olycka sned.

•••

Smärtan ger kraft.

Copyright © Lars Wickberg, Low 2011.

bottom of page