top of page

De tre översta bilderna:

Berättelsen om Denize. 

Se texten nedan, 

"Ängeln och den onda 

anden i flaskan".

Följande bilder ovan:

En höstdag 2010 körde Jacqueline sin kära rosa vespa till centrum för att handla. 

När hon kom tillbaka hade någon elak människa slagit hennes rullande kompis sönder och samman! Det hugger i hjärtat när Jacqueline säger "jag blev lite irriterad..." Hur kan sådan ondska finnas mitt ibland oss?

33.

"Främmande Fågeln"

Sanna berättelser om

annorlunda människoöden.

Ängeln 

och den 

onda anden 

i flaskan.  

Det är på förmiddagen den 10 juni 1990.

Om några dagar skall hon fylla två år.

Nu sitter hennes mamma och dricker kaffe

hemma hos en väninna. Denize leker och springer 

runt i rummen. Men plötsligt är det alldeles tyst. 

Mamman blir orolig och reser sig från soffan, 

hittar dottern till synes livlös på golvet

i badrummet. Man håller på att renovera

och en flaska med frätande innehåll ligger

bredvid barnet på golvet.

Snabbt telefonsamtal till larmcentralen.

Mamman försöker skölja bort giftet

från dotterns mun i väntan på ambulansen.

- Kör fortare, annars hinner vi inte!

ropar sjuksköterskan till föraren.

Matstrupen och magsäcken är svårt skadade.

De måste fortsätta till ett sjukhus med större 

resurser. Tillståndet är allvarligt, faktiskt livs-

hotande. Nya undersökningar, respirator och dropp, 

provtagningar, nålar och slangar.

Detta är början på många år av smärta,

8 större operationer och trettio ”mindre” 

kirurgiska ingrepp.

Vid 9 års ålder får Denize en konstgjord 

magsäck. Hela sitt unga liv kämpar hon, oftast 

medett änglalikt stort och varmt leende.

- Under alla mina skollov; jul, påsk, sommar,

har vi planerat in operationer för att inte

missa så mycket av undervisningen. Jag har inte 

behövt gå om något år! berättar hon.

Och så det där leendet igen.

Men några skolkamrater retar henne när hon inte 

kan äta som de andra. Denize matar sig själv med 

en pump direkt in i buken till magsäcken. Varje ny 

dag, år efter år: Slangar, dropp, hopp och förtvivlan. 

Matrester i lungorna, starka mediciner, infektioner.

- Svårast var det efter gymnastiken, i duschen, Nyfikna 

blickar och ständiga frågor om alla mina ärr. Men jag 

lärde mig leva med det också!

Vid tjugo års ålder föder Denize en välskapt dotter. 

Tre år senare kommer andra flickan. Sedan blir Denize 

sjuk igen…

2012 är det svåraste året hittills. Morfar stöttar, med 

huvudet fyllt av oro och frågor utan svar. Nu gör en professor, 

en av de allra skickligaste läkarna och en japansk kirurg den 

största och mest komplicerade operationen i Denizes liv. 

Ingreppet är unikt. Delar av tjocktarmen och tunntarmen blir 

en ny matstrupe. Magsäcken sys fast i bukväggen med ett nät bakom. Sedan följer en allvarlig lunginflammation!

Denize förlorar 14 kilo i vikt och väger nu 38 kilo. Hon 

förlorar mycket, men inte hoppet och leendet. Under 140 

dagar har Denize 40 graders feber.

- Men i dag, 2014, har jag nått min matchvikt

på 52 kilo, skrattar hon. Jag har hemsjukvård

och får intravenös näring varje natt i tio timmar. 

Jag och min sambo, flickornas pappa, hjälps åt.

Så just nu funkar mitt liv ganska bra. Men visst 

känner jag en viss oro inför framtiden.

Ändå lyser den här unga kvinnan, nu 26 år,

som en sol!

Den onda anden i flaskan förändrade för alltid livet på 

några sekunder den där hemska dagen. Och även om man 

inte är religiös, så verkar det som om Denize fått ofattbar 

kraft och mental styrka att besegra svårigheter som verkat 

omöjliga att klara av.

Och så utbildade hon sig till undersköterska, också!

En gång, innan Denize var född, bodde jag mittemot hennes 

mor. När jag hämtade morgontidningen ur min brevlåda, såg 

jag henne på balkongen.

- God morgon, kära granne!

Ropade kvinnan. Med ett leende.

Hon utstrålade värme och empati.

Det har tydligen gått i arv, för det Denize

gör mest av allt, är att bry sig om andra.

Hon är en förebild och nog tycker jag mig se

en antydan till vingar där på hennes rygg.

Denize är en av de starkaste, modigaste

och vackraste människor jag mött.

•••

Jacqueline

i Rosa Huset.

Allt är rosa omkring Jacqueline,

men hon dansar inte alltid bland rosa moln.

Livet kan ju vara gråkallt även en solig dag.

- Den rosa färgen gör mig glad, säger hon.

Två intressen i livet betyder mest för Jacqueline; 

hundarna tar priset. Landet runt åker den här 22-åriga 

tjejen och plockar poäng vid olika hunduppvisningar.

-Jo, det krävs mycket planering. Och när jag

skall resa bort ett tag helt själv, måste hundarna placeras 

hos olika vänner. Ingen orkar ju ta hand om alla fyra...!

Och så är det musiken hon älskar mest av allt. Jacqueline 

har varit medlem i flera band,och jag skulle gärna uppleva 

henne på scen!

Filmgeniet Tim Burton finns ständigt

i hennes huvud. Det är inte svårt att förstå

varför hon gillar hans värld.

Jacqueline berättar gärna om sin farmor,

som är skicklig konstnär. Jag ser i ögonen att

hon är stolt över henne.

Det handlar om katter också, tre tidigare hemlösa 

stackare som Jacqueline nu vårdar ömt.

- Jag bodde mitt i stan förut, men det var så intensivt, 

aldrig någon själslig ro, säger hon.

- Men är det inte jobbigt med alla djur...?

- Nä, det är bara roligt!

På högerarmen har Jacqueline tatuerat sina älsklingsscener 

ur olika filmer. När jag skall ta en närbild ställer sig hundarna 

i en ring runt mig. De är alla mycket vackra och nyfikna.

Inte alls rädda för en främling.

Så sticker denna underbara individ iväg

på sin rosa vespa. I sin rosa hjälm. Med rosa byxor. 

Rosa skor.

En främmande fågel. Fint att hon finns.

Och så nödvändigt!

•••

Åke och hans värld.

2010. Åke är nu en gammal man.

Och satt på undantag.

Han går långsamt sin egen väg.

Även om den inte är lång.

Ett samhälle som inte har plats 

för honom, är inte värt sitt namn.

"I huvudet på en gammal gubbe"

(för att låna en filmtitel av Hasse & Tage)

ryms ett långt liv - och många tänkvärda 

funderingar.

Nu går Åke omkring med sin rullator i centrum

och gör reklam för den lokala konstföreningen.

Förr var han skicklig slöjdlärare, "gorilla-

forskaren professor Finkelstein" på tivoli Gröna 

Lund och mycket annat.

Det är bara att stanna upp och lyssna.

En eftermiddag i november 2010 sätter vi oss

framför en dator på biblioteket, Åke och jag.

Inför min hemsida med bilderna och texten

om honom, säger Åke att det är första gången

han sitter framför en dator. Han har heller ingen 

teve hemma.

Så plockar min vän fram ett hopvikt gulnat foto

ur plånboken: "- Men jag har varit tomte!" utbrister 

han, och ögonen glimtar till.

•••

bottom of page