Älgen och Ängeln, ett nattligt möte.
26.
Kiss The Frog
Natten är svart, men människorna lyser.
På väg till eller från festen.
Bråttom till förlossningen. Eller akuten.
Skratt som förbyts i besvikelse.
"Vi kör inte taxi.
Vi kör människor".
(För att citera en lysande replik
av Taxi Stockholms förre vd)
Rubriken syftar på den längtan många bär,
att finna en livskamrat.
För någonstans där ute finns alltid hoppet.
Men tyvärr också djup sorg.
Jag är taxiförare därför att jag älskar
möten med människor.
Att ge trygghet,
service och ibland tröst.
Och att ständigt få upptäcka
det oförutsägbara!
Min avsikt är att berätta om några händelser. Utan att identifiera de männskor jag talar om.
En grundregel hos Taxi Stockholm,
där jag jobbar, är att aldrig föra vidare information om kunderna.
Men att allmänt skriva om fantastiska
och märkliga sammanträffanden,
utan att lämna ut enskilda individer,
det vill jag göra.
Tanken är att det så småningom
skall bli publicerat i någon form.
Inte så dumt att få börja här;
inför en hel värld...
Bilden längst upp på den här
sidan visar en situation jag aldrig
kommer att glömma:
En sen kväll körde jag en ung kvinna
från Stockholm till Södertälje.
Mitt på motorvägen låg en påkörd
älgkalv. Döende. Min passagerare ville
absolut att vi skulle stanna.
Framme vid djuret utbrister hon:
-Stackars älg, den hade ju hela livet framför sig!
Bredvid mig på den svarta asfalten
ser jag en ängel. Kvinnan BRYR SIG.
Så när hon skall kliva in i min taxi igen, säger jag:
-Akta vingarna!
Några andra möten
Rummet i hennes hjärta
-Det här är första kvällen på mycket länge,
jag kunnat gå ut med mina väninnor,
säger kvinnan. Det har varit så mycket
att ta hand om.
Men nu är hon på väg hem igen.
Till sin 20-åriga dotter som blev totalt förlamad när hon var liten.
-Jag har en tonårspojke också. Han kom hem barfota efter en fest i vintras.
Det var jobbigt, han var nära att förfrysa tårna...
-Du har det tufft, svarar jag.
-Jag har ett bra liv. Två fina barn,
jag älskar dem! ler kvinnan.
I den lilla villans vardagsrum är det sen fest, jag hör många unga skratt. Men i sovrummet strax bredvid lyser bara en svag nattlampa.
Det sista jag ser är en stor lyftanordning
i taket ovanför sängen.
Här är rummet i hennes hjärta.
•••
Om människor
Stureplan klockan 03.20. En tjej med tårar
i ögonen kliver in i min bil.
När jag kör upp framför hennes port,
säger hon allvarligt:
-Du, de flesta människor är snälla.
Men de som inte har ett hjärta,
skall man akta sig för!
•••
Att förlora ett barn
En man berättar för mig att hans fru förlorade deras första barn vid förlossningen.
Jag beklagar detta hemska, varvid han ser
på mig och ler:
-Men gud kanske behövde en liten ängel...!
•••
Ett bloss i natten
Hon har haft en jobbig tid länge nu.
Utan jobb, vänner som svikit.
-Röker du? frågar hon.
-Ja, luktar jag tobak...?
-Nä, jag tänkte bara, kan vi inte
ta en cigarett innan du åker iväg?
•••
Lite Shakespeare
Den kände skådespelaren undrar om jag vill höra en Shakespeare-monolog (på vers, naturligtvis). Jag nickar. Resan är ganska lång,
mannen läser utantill rad för rad.
Precis när vi kommer fram till hans bostad,
läser han sista raden!
-Det var fantastiskt att du gjorde det här för mig! säger jag.
-Det är jag som får tacka, för att du orkade lyssna! svarar skådespelaren blygsamt.
•••
Nära döden
Hon är verkligen dödssjuk.
Kvinnans njurar har slutat fungera.
Hon är bara 22 år, tunn och blek.
-Jag dör, jag dör!
Det är bråttom och vi har flera mil att köra.
Jag ringer polisens ledningscentral:
-Jag måste överskrida hastighetsgränserna,
jag har en passagerare som håller på att dö
i min bil!
Till min stora förvåning svarar polisen:
-Kör så fort du behöver, men tänk på säkerheten!
Några kilometer innan sjukhuset ser jag
en ambulans en bit framför mig.
Jag kör ikapp och berättar hur det ligger till.
-Jag sätter på blåljuset, så följer du bara mig, svarar föraren.
Rakt in på akuten kör vi.
De är förvarnade, står beredda.
Kvinnan ser på taxametern:
-Så här mycket pengar har inte jag...
Som om det gjorde något.
Hon överlevde.
Det var efter den här resan,
jag bestämde mig för att fortsätta
köra taxi.
•••
Bråttom att föda
Knappt en minut mellan värkarna.
Vattnet har gått. Jag har över två mil att köra. Hon skriker av smärta. Men vi hinner fram.
Jag ger kvinnan mitt mobilnummer.
Nästa kväll, det är nyårsafton,
ringer hennes man till min taxi:
-Jag vill bara tacka för i går,
och berätta att efter två timmar
blev det en flicka!
Jag ryser av lycka.
•••
Annorlunda smitning
Framme vid adressen frågar den "trötte" kunden:
-Vad blir det här, då?
-Nittioåtta kronor.
-Det tar vi i morgon! Svarar han,
kliver ur bilen och försvinner mellan husen...
•••
Basebollträet
Det är höst. Mitt i natten. Regnet vräker ner.
En medelålders man vinkar in mig till trottoaren. Han vill åka till Ekerö. Ena handen håller han innanför rocken.
Färden går långt ut i skogen. Kolsvart, öde. Regnet blir ännu intensivare och vägen
allt smalare. Ingen bebyggelse. Bara skog.
I backspegeln ser jag nu hur min passagerare plockat fram det han haft under rocken;
ett basebollträ, som han trummar på.
Inte ett ord säger mannen.
Under en resa bortom allt, tänker jag att det är så här det går till att bli nedslagen och rånad. Ingen räddning i sikte. Lite orolig hinnar jag bli, innan det plötsligt syns ett svagt ljus bland träden. Ett hus!
Vi är framme. Och mannen betalar. Så säger han med ett leende:
-Min son fyller år i morgon, då skall han få det här basebollträet som han önskat sig!
•••
Hunden
Den unga kvinnan har beställt taxi.
En stor hund står bredvid henne utanför porten. Jag öppnar bakluckan och in hoppar jycken. Men kvinnan står kvar på trottoaren.
-Skall du inte kliva in? undrar jag.
-Nä, det är bara Charlie som skall åka...
Jag får en adress. Min fyrbente passagerare
sitter majestätiskt där bak. Han har inga åsikter om resan.
Väl framme kommer kvinnans far fram
och betalar.
Charlie har nog rest ensam tidigare...
•••
DETTA ÄR EN DEL AV
"KISS THE FROG" PROJEKTET.
© Lars Wickberg, Low 2010.
